VASILIJ KANDINSKIJ|11 MIN LÄSNING

Så tolkar du konst av Vasilij Kandinskij

Han betalade halva kostnaden för en bok med dikter och träsnitt, och material till ett album med hans verk nådde Amsterdam på hemliga vägar. De här sex verken bär alla på en sådan historia, och varje historia förändrar hur du ser verket.

SKRIBENT Moryarty

DELA
Komposition IX
Vasilij Kandinskij, upphovsrättsfritt verk, via Wikimedia Commons

Vasilij Kandinskijs konst kan likna ett språk utan ord, och på sätt och vis är det just vad den är: ett språk som han byggde av färg, linjer och rytm under en lång, rastlös karriär. Få konstnärer har lämnat så många ledtrådar till hur deras bilder blev till och vad de betydde för dem. Här berättar vi om sex av hans verk, som vart och ett öppnar en ny dörr till det språket. Ett är en bok med dikter och träsnitt vars tryckning han själv delfinansierade, ett annat en mapp med litografier från året då han började på Bauhaus. Här finns en målning som hängde i hans egen matsal, den bild som enligt honom först satte cirklarna i förgrunden, en blå duk från krigsåren och ett album som smugglades till Amsterdam för att tryckas efter hans död.

Du läser varje verk på ett annat sätt när du känner till hur det kom till. Kandinskij lämnade egna förklaringar, museerna har kartlagt vad som senare hände med verken, och båda perspektiven har något att lära oss. Vissa bilder blir mest begripliga genom ljudet. Andra genom materialen, eftersom han aldrig valde grafisk teknik av en slump. Vissa bilder förstår man bäst genom motiv från hans tidigare figurativa verk som finns kvar i det abstrakta. För andra är det krigsåren som ger den tydligaste nyckeln, då han levde nästan helt tillbakadraget i en lägenhet i Neuilly-sur-Seine utanför Paris. Ingen av de här historierna ger någon färdig tolkning, men var och en förändrar hur vi ser verket.

Blad 19 i ”Klänge” och det musikaliska albumet av Kandinskij

”Klänge Pl.19” är hämtat ur ”Klänge”, den enda diktbok Kandinskij skrev. Han kallade den ett musikaliskt album, och det var en träffande beskrivning. Trettioåtta prosadikter står sida vid sida med femtiosex träsnitt, och tillsammans bildar de något som ligger närmare musik än en vanlig bok. I dikterna upprepas orden tills de förlorar sin betydelse och bara ljudet blir kvar.

Klänge Pl.19

Träsnitten tog fem år att göra. Mellan 1907 och 1912, under samma period som Kandinskij i sitt måleri lämnade den igenkännbara världen bakom sig, använde han grafiken som en förberedelse för det steget, ett experiment med platta, förenklade former. Även det här bladet präglas av samma stramhet: skarpa konturer och förenklade former i gult, blått och rött mot en varmt beige bakgrund, med mörkare inslag som håller ihop kompositionen.

En del av boken följer Sankt Göran och andra riddare i deras sökande efter sanningen, och en häst med ryttare återkommer genom hela verket. För Kandinskij var ryttaren mer än ett gammalt motiv. Den var hans symbol för att gå bortom det föreställande, lämna tingen i världen bakom sig och föra betraktaren med sig.

I ett prospekt för förlaget skrev Kandinskij att han inte ville skapa något annat än ljud. Det säger redan titeln: ”Klänge” är det tyska ordet för ljud. Dikterna byggde på de första försöken att tala hos mycket små barn, där upprepningarna tömmer språket på betydelse tills bara musiken återstår.

Förlaget behövde övertygas. R. Piper & Co. i München tvekade inför projektet, och boken blev av först när Kandinskij gick med på att själv betala halva kostnaden. Poeschel & Trepte i Leipzig stod för tryckningen. Upplagan omfattade trehundra signerade och numrerade exemplar och ytterligare fyrtiofem som inte var avsedda för försäljning. Av träsnitten trycktes fyrtiofyra i svart och tolv i färg.

När han senare såg tillbaka sade han att dikterna och träsnitten bevarade spåren av hans utveckling från det figurativa till det abstrakta. I dag finns ett exemplar på Museum of Modern Art i New York, och andra på Metropolitan Museum of Art och Art Institute of Chicago.

”Kleine Welten I” och varför Kandinskij valde litografi

”Kleine Welten I” inleder en liten mapp med en stor idé bakom. År 1922, samma år som Kandinskij började undervisa på Bauhaus i Weimar, skapade han de tolv trycken. Propyläen-Verlag i Berlin gav ut dem samma år. Upplagan bestod av tvåhundratrettio exemplar: trettio lyxexemplar på japanpapper och tvåhundra vanliga på büttenpapper.

Kleine Welten I

Titeln på mappen anknyter till det Kandinskij sade om att skapa ett konstverk: det är att skapa världen. Metropolitan Museum of Art beskriver serien som poetiska bilder som var och en ska frammana en egen värld. För honom var abstraktionen ett andligt språk. Vart och ett av de tolv trycken är en självständig komposition av linjer, ytor och färg, ett fullständigt verk i sig.

”Kleine Welten I” är en litografi, och valet var genomtänkt. I förordet till mappen förklarade Kandinskij vad tekniken kunde åstadkomma: den förenar många slags linjer, former och färger till en bild som kommer närmast en målning. Själva trycket visar vad Kandinskij menade att litografin kunde göra, med skarpa svarta linjer och lysande inslag av gult, rött och blått mot en vit bakgrund.

Varje teknik hade sin uppgift. Etsningen lämpade sig för studier av linjen, skrev han. Träsnittet ställde förgrund mot bakgrund. Jämfört med dem var litografin den teknik som enligt honom kom närmast måleriet.

Litografin stämde också överens med hans större förhoppningar om konsten. Han kallade den modern och demokratisk. Den släta ytan gav utrymme för en rik variation av linjer, former och färger, och tekniken kunde ge ett nästan obegränsat antal avtryck. En enda teckning kunde nå många händer.

Ett konstnärsexemplar av mappen bär ett handskrivet meddelande från Kandinskij till Walter Gropius och hans hustru Ise, skrivet till deras bröllop i oktober 1923. I dag finns ett exemplar av ”Kleine Welten I” på Metropolitan Museum of Art i New York, som förvärvade det 1931.

”Auf Weiss II” och vad kopplingen till Sankt Göran betyder

”Auf Weiss II” målade Kandinskij mellan februari och april 1923, då han undervisade på Bauhaus i Weimar. En förstudie till kompositionen finns bevarad i samlingen på Centre Pompidou. Den färdiga målningen hängde först i matsalen i lägenheten som han delade med sin hustru Nina på Bauhaus i Dessau.

Auf Weiss II

De skarpa svarta linjerna och små inslag av rött, gult och blått gör duken energisk men behärskad.

Centre Pompidou ser en berättelse i geometrin. Museet tolkar den taggiga svarta X-formen mitt på duken som en abstraherad Sankt Göran med sin lans, en rysk symbol för tapperhet och seger som Kandinskij ofta återkom till. Att läsa den svarta X-formen som Sankt Göran är en påminnelse om att abstraktionen för Kandinskij inte betydde ett fullständigt brott med motiven.

Kandinskij själv intresserade sig mer för vad formerna gör än för vad de föreställer. Han fascinerades av hur färg och form påverkar det mänskliga medvetandet, och en målning som denna kan läsas på två sätt samtidigt: som ett mönster av krafter som verkar på betraktaren och som minnet av en berättelse om ett helgon till häst. De två läsningarna utesluter inte varandra.

Målningen kom till museet som en personlig gåva. Nina Kandinskij skänkte den till Musée National d'Art Moderne i Paris, där den har ingått i samlingen sedan 1976. I dag finns den på Centre Pompidou.

”Cirklar i en cirkel” gör cirkeln till ett motiv

År 1923, under åren på Bauhaus, målade Kandinskij ”Cirklar i en cirkel”. Enligt honom var det hans första bild som lyfte fram cirklar som huvudtema. En stor, exakt tecknad cirkel omsluter en konstellation av mindre cirklar.

Cirklar i en cirkel

Röda, gröna, gula och rosa färger fyller cirkeln, och de överlappande formerna skapar djup i bilden.

Marcel Duchamp beundrade den här sidan av hans konst. År 1950 skrev han att Kandinskij genom att dra sina linjer med linjal och passare hade öppnat för ett nytt sätt att se på måleriet.

Från sommaren 1928 fanns målningen hos Galka Scheyer i Kalifornien, först i San Francisco och sedan i Los Angeles. I april 1931 sålde hon den till samlarna Louise och Walter Arensberg i Los Angeles, och i juni samma år skrev hon till Kandinskij om försäljningen.

I dag finns originalet på Philadelphia Museum of Art i Philadelphia.

”Bleu de ciel” och Kandinskijs optimism under kriget

”Bleu de ciel” målade Kandinskij 1940 i lägenheten i Neuilly-sur-Seine, där han tillbringade de sista elva åren av sitt liv. Bauhaus hade stängt 1933 sedan Hitler kom till makten, och han hade lämnat Tyskland för Frankrike. År 1940 var Frankrike ockuperat, och han levde nästan som en enstöring i den lägenheten.

Bleu de Ciel

Tidigare under 1940 hade han besökt Joan Miró i Varengeville-sur-Mer vid kusten i Normandie. Han reste dit med målaren Alberto Magnelli för att se ”Konstellationer” av Miró. Efter besöket hämtade Kandinskij intryck från både Mirós färger och hans konstellationer av biomorfa former. De svävande formerna i den här målningen visar inspirationen från det besöket.

Det blå är enligt museet hämtat från himlen på en särskild plats. Genom ateljéfönstret i Neuilly kunde Kandinskij se himlen över Mont Valérien, och Centre Pompidou ser den mjölkiga, skiftande blåtonen som färgen på just den himlen. Formerna driver över den utan en enda fast blickpunkt, så blicken får vandra och upptäcka små händelser en efter en. Titeln nämner bara det blå i himlen, inte varelserna som svävar där.

Målningen var en reaktion på kriget som just hade brutit ut, det tredje krig Kandinskij upplevde under sitt liv, och museet tolkar den som ett uttryck för frihet och optimism. Under de åren fyllde han sin abstrakta konst med celliknande former och små fantasivarelser, som om han drog sig tillbaka in i naturen. Bara monogrammet har kvar lite av den geometriska stramheten i hans tidigare verk.

Naturen blev källan till hans nya bildvärld under kriget. Varelserna, till hälften djur och till hälften fantasi, liknar mönstren han formgav 1942 och 1943 för gardiner tillverkade av Jean Bauret och Société industrielle de la Lys. Färgvalen gjorde att målningen och andra färgstarka verk från perioden kallades kineseri, efter det östasiatiska sättet att använda färg.

Nina Kandinskij skänkte målningen till Centre Pompidou 1976, och i dag finns den på Musée National d'Art Moderne i Paris. Tack vare hennes gåvor och kvarlåtenskap har Centre Pompidou den mest kompletta samlingen av hans verk i världen.

”11 tableaux et 7 poèmes” från smuggling till tryck

”11 tableaux et 7 poèmes” är ett album, inte en enskild bild. Det samlar elva målningar och sju dikter av Kandinskij. Jean Paul Penraat och J. Penraat samlade materialet, som från början var avsett för Christian Zervos, redaktör för konsttidskriften ”Cahiers d'Art”, antingen för tidskriften eller som en separat utgåva.

11 tableaux et 7 poèmes

Reproduktionerna, dikterna och förlagan till ett särskilt schablontryck smugglades till Amsterdam av bröderna Penraat. Där väntade den unge förläggaren Frans Duwaer på materialet.

Duwaer var tryckare och förläggare i andra generationen i Amsterdam, och en vän till och förespråkare för icke-figurativ konst. År 1940 hade han fått idén till en trespråkig konsttidskrift.

Kandinskij gjorde schablontrycket, ett pochoirtryck, före sin död. Det fanns bara i utvalda exemplar av albumet. Förlagan följde med det övriga materialet. Den ordinarie upplagan bestod av tvåhundra exemplar på Hollande van Gelder-papper; fyrtiofem innehöll det ursprungliga schablontrycket. Även de ytterligare trettio exemplar som inte var avsedda för försäljning och som numrerades med romerska siffror innehöll det ursprungliga schablontrycket.

Tryckningen var färdig den 17 november 1945, ett år efter att Kandinskij dog. Jan Bons tryckte albumet och Frans Duwaer gav ut det i Amsterdam. I dag finns ett exemplar på Stedelijk Museum i Amsterdam. Centre Pompidou har ett exemplar med numret V/XXX, med ett original i gouache gjort med schablon och daterat 1944, som museet fick genom en testamentarisk gåva från Nina Kandinskij 1981.

Genom alla sex verken löper samma övertygelse: en bild kan fungera som musik eller poesi och ändå vara en bild. Välj det verk du vill hänga upp, vare sig det är ”Klänge”, ”Auf Weiss II” eller ”Bleu de ciel”.

Visste du att …?

  • Att se en av målningarna i ”Höstackar” av Claude Monet bidrog till att Kandinskij gav upp den karriär han hade planerat.
  • Mellan 1902 och 1904 gjorde han fler än femtio träsnitt i romantisk, sagoinspirerad stil, långt innan han började med träsnitten till ”Klänge”.
  • ”Klänge” fick ett direkt och varaktigt inflytande på expressionismen, dadaismen och den ryska futurismen.
  • Under många år betraktades Kandinskij som den första konstnären som skapade icke-figurativ konst, även om historiker i dag är överens om att abstraktionen hade flera ursprung.
  • År 1911 grundade Kandinskij och Franz Marc gruppen Der Blaue Reiter i München.
  • Kandinskij flyttade till Neuilly-sur-Seine 1933, vid en tid då abstrakta konstnärer och surrealisterna kring André Breton låg i öppen konflikt.
  • Kandinskij föddes i Moskva 1866 och dog i Neuilly-sur-Seine 1944.

Vanliga frågor om Kandinskij

Vilken sorts konst skapade Vasilij Kandinskij? Han är mest känd som en pionjär inom abstrakt, icke-figurativ konst, men den beteckningen rymmer en lång och föränderlig karriär. Han hade studerat juridik och ekonomi och började måla först i München, kring trettio års ålder. Hans utveckling gick från figurativa scener via expressionismen inom Der Blaue Reiter till geometrin på Bauhaus och slutligen till den biomorfa bildvärld han skapade under sina sista år i Frankrike.

Vad betyder Kandinskijs konst? Kandinskij fascinerades av hur färg och form påverkar det mänskliga medvetandet. I sin bok ”Om det andliga i konsten” argumenterade han för att konsten har ett andligt syfte. Den var en av de tre böcker han gav ut omkring 1911–1912. I vissa verk lever äldre motiv kvar, som den Sankt Göran som Centre Pompidou ser i mitten av ”Auf Weiss II”.

Var musiken viktig i konsten av Kandinskij? Ja, i hög grad. Att höra ”Lohengrin” av Wagner bidrog till att han gav upp sin planerade karriär och i stället ägnade sig åt måleriet, och hans enda diktbok var tänkt som ett musikaliskt album där orden tömdes på mening tills bara ljudet återstod. I prospektet för ”Klänge” skrev han att han ville skapa enbart ljud.

Hur förändrade Bauhaus konsten av Kandinskij? När han började undervisa där 1922 blev hans måleri geometriskt och välavvägt: cirklar, linjer och ytor i en behärskad balans, med den klarhet vi i dag förknippar med skolan. Både undervisningen och hans teoretiska skrifter bidrog till hans inflytande på den moderna konsten, och åren på Bauhaus gav oss det precisa, grafiska språket i verk som ”Auf Weiss II”.

Var kan jag se originalverk av Kandinskij? Inget annat museum har en lika komplett samling av verk av Kandinskij som Centre Pompidou i Paris. Samlingen på Centre Pompidou byggdes främst upp genom gåvor och kvarlåtenskap från Nina Kandinskij. Originaltryck ur mappen ”Kleine Welten” finns även på Museum of Modern Art, Metropolitan Museum of Art och Guggenheim i New York, Lenbachhaus i München och Centre Pompidou i Paris. ”Kleine Welten I” finns både på Metropolitan Museum of Art och på San Francisco Museum of Modern Art. Reproduktioner av många av dessa verk finns i vår samling med verk av Kandinskij.

Om skribenten

Vi är Moryarty Vintage Posters, ett europeiskt företag grundat 2015. Vi har fem butiker i Spanien och Portugal och ett sortiment med fler än tvåtusen vintageaffischer. Alla konstverk vi säljer restaureras för hand och trycks i vår verkstad i Barcelona på matt fine art-papper av museikvalitet. Vi tycker mycket om att arbeta med Kandinskijsamlingen, och de här berättelserna var ett sätt att visa varför hans bilder är värda en längre blick.

Källor
Tillbaka till blogg