Vad Gustav Klimts konst betyder beror på vilket verk du betraktar och på vad som hände efter att det blev till. Klimt var målare i Wien, född 1862 och död 1918, och en av grundarna av Wiensecessionen, gruppen som bröt med det konservativa konstetablissemanget i staden 1897. Under sin karriär gick han från väggmålningar i stora offentliga byggnader till porträtt för privata beställare, och motiven förändrades med uppdragen. De sju verk som artikeln följer omfattar bibliska motiv, ett universitetsuppdrag, privata porträtt och uppdrag knutna till arkitektur.

Betydelsen av ett verk formas först av varför det skapades och för vem. Sedan påverkas den av vad de första betraktarna sade och vad senare generationer har valt att se, och förändras på nytt beroende på vem som ägde verket och vad som hände med det. De här sju berättelserna återkommer till samma teman: kärlek, hälsa, identitet och konstnärlig frihet, och därefter den mörkare historien under 1900-talet med konfiskering, krigsförstörelse och återlämnande.

Varför upprörde Klimt professorerna i Wien med Hygieia och varför brann målningen upp 1945?

Hälsogudinnan som Klimt målade är ingen fristående målning. Hon är figuren längst ned i ”Medicin”, en av tre fakultetsmålningar som Klimt fick i uppdrag att göra till taket i den stora aulan vid universitetet i Wien. Kultur- och utbildningsministeriet hade bett honom att måla ”Filosofi”, ”Juridik” och ”Medicin” för att dekorera aulan i den nya byggnad vid Ringstrasse som Heinrich von Ferstel hade ritat och som invigdes 1884. Medan offentlig utsmyckning vanligtvis hyllade framsteg valde Klimt att skildra människolivet som ett öde präglat av sjukdom och död.

Hygieia framträder som en gestalt som förenar liv och död, ett radikalt brott med hur hälsogudinnan vanligtvis målades. ”Medicin” visades för första gången på den tionde secessionsutställningen 1901. Reaktionerna var hätskare än något ”Filosofi” hade utlöst: en medicinsk tidskrift angrep målningen, och en grupp universitetslärare lämnade in en formell protest mot den.

I sina memoarer berättade Berta Zuckerkandl att rektorn läste upp en petition som kallade ett godkännande av takmålningarna en förolämpning mot konsten, och att en dekan sade att Klimt hade vågat röra vid det Rafael hade utformat för evigheten. Anatomen Emil Zuckerkandl stod på andra sidan, som en av de få professorer som skrev under till stöd för att behålla målningarna. Konflikten tog slut 1905, när Klimt hävde sitt avtal med ministeriet och köpte tillbaka de tre verken. Därefter tog han inte längre emot offentliga uppdrag, utan övergick till privata beställare.

Efter återköpet hamnade de tre målningarna hos privata samlare. De bytte ägare flera gånger, och 1938 beslagtog nazisterna dem från de judiska ägarna. De tre dukarna fördes till en konstdepå på slottet Immendorf i Niederösterreich under kriget, och där förstörde en brand dem den 8 maj 1945. Man tror att retirerande SS-förband satte eld på slottet, men det har aldrig kunnat beläggas slutgiltigt. I dag finns originalet till ”Medicin” inte på något museum.

Det som finns kvar är ett begränsat men värdefullt dokumentationsmaterial. Den enda färgreproduktionen av detaljen med Hygieia som gjordes före branden är plansch 10 i boken ”Klimt: Eine Nachlese” av Max Eisler, utgiven i Wien 1931. Viktiga förstudier till ”Medicin” finns på Israel Museum i Jerusalem, Albertina och Wien Museum. Tillsammans med fotografier gör de det möjligt att studera verket, trots att själva målningen är borta.

Ett nytt kapitel inleddes den 13 november 2024, när en färgrekonstruktion av ”Medicin” avtäcktes på fasaden till en forskningsbyggnad vid Medicinska universitetet i Wien på campusområdet AKH Wien. Rekonstruktionen, omkring 12 gånger 8 meter, togs fram med artificiell intelligens. Google Arts & Culture skapade rekonstruktionen tillsammans med Belvedere i Wien. Med rekonstruktionen från 2024 kan besökare och personal åter se hela ”Medicin” i färg på en universitetsbyggnad, med Hygieia längst ned. Tidigare var hela kompositionen bara känd i svartvitt.

Judith och skiftet från bibliskt hjältemod till sexuell makt

Klimts ”Judith” med inslag av bladguld förvandlar den bibliska berättelsen om en stad som räddas genom en halshuggning till något som mer liknar en kamp mellan könen. Belvedere i Wien, som äger målningen, tolkar henne i dag som en farlig och förförisk ikon för kvinnlighet. Museet påpekar att bilden inte lämnar något utrymme för den manlige angriparen. Judith håller huvudet nästan ömt, som om hon skjuter ut det ur bilden.

Målningen är utförd i olja och bladguld på duk och signerad nere till vänster. Överst på ramen står titeln ”JUDITH UND HOLOFERNES”. En katalog från Wiensecessionen 1901 listar verket i sal III som nummer 20, ”Judith und Holofernes”, med noteringen privat ägo. Namnet ”Judith I” används för att skilja verket från en andra målning av Judith som Klimt utförde 1909.

Den dokumenterade ägarhistoriken börjar i Wien. År 1901 tillhörde målningen Anton Loew. Senast 1907 hade den övergått till Sophie Loew-Unger, också i Wien, och senast 1920 fanns den hos Berthe Hodler, änka efter målaren Ferdinand Hodler, i Genève. År 1954 köpte Belvedere målningen av henne och förde den tillbaka till Wien.

Vissa skribenter har sett drag av Adele Bloch-Bauer i Judiths ansikte och lagt märke till att halsbandet som Judith bär liknar det i Klimts senare porträtt av Adele. Men inget dokument fastställer vem modellen var. I dag hänger målningen i Övre Belvedere.

Hur ”Beethovenfrisen” överlevde den tillfälliga utställningen

”Beethovenfrisen” skapades för Wiensecessionens fjortonde utställning, en hyllning till kompositören. Utställningen pågick från den 15 april till den 27 juni 1902. Tjugoen konstnärer arbetade med utställningen under ledning av Josef Hoffmann, med målet att förena arkitektur, måleri, skulptur och musik. Max Klingers Beethovenstaty stod i den stora salen, och Klimts fris sträckte sig längs sidogalleriet till vänster, där besökarna gick in först. En öppning i väggen gav utsikt mot statyn. Klimt var då ordförande för Wiensecessionen.

Frisen följer Richard Wagners tolkning av Beethovens nionde symfoni, som Wagner publicerade 1846. Bildföljden avslutas med en änglakör och ett omfamnande kärlekspar, som symboliserar Schillers ”Till glädjen” och en lycka som nås genom kärlek.

En kritiker skrev att frisen kanske passade i en grotta för hedniska orgier, men inte i utställningssalar dit respektabla kvinnor och flickor hade bjudits in. Publiken höll inte med. Utställningen lockade nästan 60 000 besökare och blev en av Wiensecessionens största publikframgångar. Vid förhandsvisningen placerade Gustav Mahler sex trombonister i trappan för att spela hans eget arrangemang av ett utdrag ur Beethovens tonsättning av ”Till glädjen”.

Frisen var tänkt som tillfällig, och de väggmålningar som andra konstnärer hade gjort till utställningen revs ned när den stängde. Wiensecessionen hade redan planerat en stor retrospektiv över Klimt året därpå. Carl Reininghaus, Klimts mecenat, köpte frisen och lät ta loss den från väggen, vilket är anledningen till att den alls finns kvar. Han hittade ingen lämplig plats att visa den på, och när August Lederer köpte den 1915 kunde inte heller han ställa ut den.

Frisen exproprierades under naziststyret. Efter andra världskriget återlämnades den till Erich Lederer i Genève, men han nekades exporttillstånd. Efter 1961 förvarades frisen i Nedre Belvedere. År 1973 (enligt vissa källor 1972) sålde Lederer den till österrikiska staten för omkring 750 000 amerikanska dollar.

Den federala myndigheten för kulturminnesvård arbetade med frisen under ledning av Manfred Koller och avslutade restaureringen 1984. En kopia i full skala som gjordes under restaureringen visades på Venedigbiennalen samma år. År 1985 visades den restaurerade frisen på Künstlerhaus i en rekonstruktion av sidogalleriet som Hoffmann hade ritat. Sedan 1986 har den varit tillgänglig för allmänheten i ett eget rum i källaren i secessionsbyggnaden. Arvingarna efter Lederer begärde restitution 2013, och en statlig kommission avslog deras begäran 2015.

Vem var Adele Bloch-Bauer och hur vann man tillbaka hennes porträtt?

Sommaren 1903 bad bankiren Ferdinand Bloch-Bauer Klimt att måla hans hustru Adele. Enligt en uppgift skulle porträttet bli en gåva till hennes föräldrar på deras bröllopsdag i oktober. Klimt arbetade i flera år, och det färdiga ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I”, utfört i olja, guld och silver på duk samt signerat och daterat 1907 nere till höger, är ett av hans mest kraftfulla verk. Adele sitter upprätt mot ett fält av guld, med händerna varsamt sammanförda, och Jewish Women's Archive beskriver resultatet som en modern ikon av en förnäm dam.

Målningen visades inte offentligt förrän i början av 1907, först i Mannheim samma år som den färdigställdes, och sedan på Kunstschau i Wien 1908. År 1938 beslagtog nazisterna den från hemmet hos familjen Bloch-Bauer tillsammans med fyra andra målningar av Klimt. År 1941 gav den jurist som nazisterna hade utsett att förvalta Ferdinands tillgångar porträttet till Galerie Belvedere i Wien, med hänvisning till önskemål som Adele hade uttryckt i sitt testamente.

I årtionden hängde målningen i Wien under namnet ”Kvinnan i guld”, en titel som dolde vem den porträtterade var. Den nya titeln fullbordade det som konfiskeringen hade påbörjat genom att ta bort namnet Adele Bloch-Bauer från etiketten. Därmed bar porträttet, som hade målats för att hedra henne, inte längre hennes namn. År 1998 visade journalisten Hubertus Czernin att Belvedere hade flera verk som stulits från judiska ägare och hade vägrat lämna tillbaka dem. Porträttet var ett av dem.

Maria Altmann, syskonbarn till Ferdinand, anlitade advokaten E. Randol Schoenberg för att kräva tillbaka fem verk av Klimt från Belvedere. Processen pågick i sju år och innefattade en förhandling i USA:s högsta domstol. Schoenberg gick med på skiljeförfarande i Österrike, delvis därför att Altmann var 85 år. Hennes första reaktion var att kalla honom galen. År 2005 beslutade en österrikisk skiljenämnd att målningarna skulle återlämnas till arvingarna.

År 2006 sålde Altmann porträttet till Ronald Lauder för 135 miljoner amerikanska dollar, då ett rekordpris för en målning. Lauder köpte det till Neue Galerie New York, där det har visats permanent sedan 2006, i enlighet med familjens önskemål. Schoenberg sade att Altmann sålde det delvis för att berätta sanningen om vad som hade hänt hennes familj och delvis för att arvingarna, som ägde det gemensamt, inte hade råd att försäkra det i en privatbostad. Namnet Adele Bloch-Bauer, som den gamla titeln hade tagit bort, ingår nu åter i den titel som målningen är känd under.

”Kyssen” köptes innan den var färdig

Kunstschau Wien 1908, som Klimt, Josef Hoffmann och deras kollegor organiserade på rekordtid, öppnade för besökare den 1 juni. Klimt hade inte hunnit färdigställa sin berömda målning av det omfamnande paret till öppningen. Den visades under originaltiteln ”Liebespaar”. Målningen var höjdpunkten i rummet med verk av Klimt och huvudattraktionen på hela utställningen, och det österrikiska utbildningsministeriet köpte den till Modern Gallery medan utställningen fortfarande pågick.

Galleriet hade öppnat bara fem år tidigare och heter i dag Belvedere. När målningen köptes för 25 000 kronor var den fortfarande ofärdig. Den färdigställdes och överlämnades till ministeriet 1909 mot betalning av det avtalade priset. Belvedere anser det sannolikt att Klimt gjorde ytterligare ändringar efter Kunstschau, fram till 1909, och ett tidigt fotografi dokumenterar den första versionen av målningen.

Hösten 1909 upptog en katalog från Modern Gallery för första gången verket som ”Kyssen”, den titel under vilken det i dag är världsberömt.

Materialen förklarar mycket av dess kraft. Kläderna som paret bär är dekorerade med bladguld, och bakgrunden är fylld av små flagor av guld, silver och till och med platina. Målningen tillkom på höjden av hans gyllene period, då han utvecklade en teknik som förenade bladguld med oljefärg och bronsfärg. Klimt hämtade inspiration från bysantinska mosaiker och ikonmåleri i sitt bruk av guld. Ikonmåleri med guldgrund är normalt förbehållet heliga motiv. Här använde han den stilen för världslig kärlek, och verket kallas ofta en monumental ikon.

Många antar att paret föreställer Klimt och hans livskamrat Emilie Flöge, kanske vid Attersee där de tillbringade somrarna. Belvedere påpekar att ingen biografisk källa säger att Klimt avsåg att porträttera sig själv och henne, så identifieringen förblir en romantisk gissning. Vad vi vet säkert är var målningen har funnits. Den har ingått i Belvederes samling sedan köpet och hänger i Övre Belvedere i Wien som höjdpunkten i den permanenta samlingen.

”Uppfyllelse” och tillkomsten av matsalen i Stocletpalatset

Adolphe Stoclet, en belgisk finansman, och hans hustru Suzanne gav Josef Hoffmann och Wiener Werkstätte i uppdrag att rita, dekorera och möblera deras palats i Bryssel med geometriskt anlagda trädgårdar, ett projekt som pågick från 1905 till 1911. Klimt anlitades för att utforma mosaikfrisen i matsalen. Hans teckning av det omfamnande kärleksparet är en av nio kartonger, arbetsritningar i full skala, som han gjorde för frisen, huvudsakligen mellan 1908 och 1911.

”Uppfyllelse”, även kallad ”Älskande”, är slutscenen i frisen och motsvarigheten till ”Förväntan” på andra sidan. Temat i ”Förväntan” och ”Uppfyllelse” fanns i Klimts teckningar redan 1904 eller 1905, flera år innan uppdraget var slutfört. De två scenerna är placerade mittemot varandra i matsalen.

Teckningen skapades i Wien och i Kammerl am Attersee, med krita, blyerts och gouache samt brons, silver, guld och platina. Wiener Mosaik-Werkstätte, Leopold Forstners verkstad, utförde frisen som mosaik, och arbetsritningarna anger emalj, guldinläggningar och färgat glas.

MAK, konsthantverksmuseet i Wien, som har originalteckningen, anger att man kan anta att det älskande paret föreställer Gustav Klimt och Emilie Flöge. Det förblir ett tolkningsförslag snarare än ett belagt biografiskt porträtt. Den avslutande omfamningen påminner om paret i slutet av ”Beethovenfrisen”, och stilmässigt står teckningen nära ”Kyssen”.

Stocletpalatset är fortfarande i privat ägo hos familjen Stoclet och är inte öppet för allmänheten, så det är på kartongerna i Wien som utformningen går att se. År 2012, när 150 år hade gått sedan Klimt föddes, visade MAK åter de nio bevarade kartongerna efter flera års restaurering, i en utställning som hette ”Förväntan och uppfyllelse” och pågick från den 21 mars till den 15 juli.

Vem var Mäda Primavesi och hur hamnade hennes porträtt i New York?

Otto Primavesi, bankir och industriman från en av de rikaste familjerna i Mähren, och hans hustru Eugenia var mecenater för den nyskapande konsten i Wien. Mellan 1912 och 1914 gav de Klimt i uppdrag att måla porträtt av dottern och av Eugenia själv. Mäda var nio år när arbetet med porträttet som Klimt målade av henne började.

Enligt vad Mäda själv berättade reste hon och hennes mor regelbundet till Wien för att sitta modell. Klimt gjorde många skisser och prövade poser, kläder och bakgrundsmotiv innan han bestämde sig för den slutliga versionen. Sommaren 1913 gav han familjen ett kvitto på en handpenning på 15 000 kronor för de två porträtten, ett av Mäda och ett av hennes mor.

I det färdiga verket bär Mäda en vit klänning med sirlig dekor, som modeskaparen Emilie Flöge, Klimts livskamrat, skapade på hans förslag. Familjen stödde också Wiener Werkstätte: Otto Primavesi bidrog ekonomiskt till att hålla verkstaden igång efter att den första finansiären, Fritz Waerndorfer, hade lämnat. Under 1910-talet kom familjen Primavesi nära Klimt, och de bjöd in honom till fester vid jul och nyår i sitt lantställe i Winkelsdorf, ritat av Josef Hoffmann.

Metropolitan Museum of Art påpekar att hållningen och ansiktsuttrycket hos Mäda visar en anmärkningsvärd självsäkerhet för en nioåring, och att den stämmer med hur hon senare beskrev sig själv: egensinnig och en pojkflicka. Den egensinnighet hon mindes hos sig själv tyder på att självsäkerheten i porträttet var hennes egen, inte bara ett tecken på familjens rikedom.

Otto Primavesi ägde porträttet från 1913 fram till sin död 1926. Därefter tillhörde det hans änka Eugenia. Familjen tvingades sälja flera målningar ur sin Klimtsamling, troligen därför att Wiener Werkstätte gick med förlust och familjens egen bank kollapsade. År 1928 gick porträttet via Hugo Bernatzik till Neue Galerie i Wien, som sålde det till Jenny Pulitzer Steiner.

Nazisterna beslagtog porträttet från Jenny Pulitzer Steiner i Wien 1938, och 1951 återlämnades det till henne. André och Clara Mertens skänkte det till Metropolitan Museum of Art i New York 1964, till minne av hennes mor, som tidigare hade ägt porträttet. Originalet hänger i sal 800 på Met.

Gå tillbaka till de sju verken och välj den berättelse du vill ha på väggen, inte bara det guld du först kände igen.

Visste du att …?

• Klimt började sin karriär tillsammans med sin bror Ernst och deras vän Franz Matsch i en grupp som kallades Konstnärskompaniet. De utförde väggmålningar i stora offentliga byggnader.
• ”Beethovenfrisen” betraktas som det första verket i Klimts gyllene period och kombinerar färg och guld med förgylld stuck, knappar av pärlemor, spegelskärvor och halvädelstenar, allt lagt på murbruk över vassmattor.
• Enligt konsthistorikern Alessandra Comini kunde besökarna 1902 känna igen Gustav Mahler i riddaren med gyllene rustning i frisen.
• ”Filosofi” av Klimt, en av de tre universitetsmålningarna, vann guldmedalj på världsutställningen i Paris, men angreps ändå av många kritiker i Österrike.
• Klimt gjorde hundratals skisser och utkast till sina tre målningar för universitetet i Wien under 1890-talet.
• Eduard Pernkopf, den nazistiske rektorn och anatomen, stödde att fakultetsmålningarna skulle föras tillbaka till universitetet innan de skickades till slottet Immendorf.
• En recension i en dagstidning i Wien den 9 januari 1916 beskrev ett porträtt av en flicka på omkring tio år i vit klänning, och Klimt-databasen identifierar det som porträttet av Mäda Primavesi.

Svar på frågor om Gustav Klimt

Varför förstördes målningen ”Medicin” av Klimt? Målningen, med Hygieia längst ned, beslagtogs från de judiska ägarna 1938 tillsammans med de två andra universitetsverken. Under kriget hängde de tre målningarna på en utställning i Wien och lades sedan i förvar. Senare flyttades de till slottet Immendorf i Niederösterreich, där en brand förstörde dem den 8 maj 1945.

Vilka mytologiska motiv målade Klimt? ”Judith och Holofernes huvud” och gestalten Hygieia kommer från bibliska och antika källor. Klimt vände sig också till grekisk mytologi i verk som ”Danaë”, där en liggande gestalt är insvept i böljande draperier. Du kan hänga ett tryck av målningen på din egen vägg.

Vilka verk av Klimt är mest sensuella eller erotiska? ”Kyssen” och ”Uppfyllelse” skildrar kärlek med ömhet, men Klimts erotik är tydligast i hans nakenmotiv. ”Vattenormar II”, med sina sammanflätade kvinnogestalter och böljande hår, hör till den gruppen, och fler sådana vintagetryck finns i vår samling Erotiskt.

Vad är målningar av Klimt värda? Priserna varierar kraftigt mellan verken. ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I” såldes 2006 för 135 miljoner amerikanska dollar, då ett rekordpris för en målning. Köparen, Ronald Lauder, ville offentligt bara bekräfta att han hade betalat mer än det tidigare rekordet på 104,2 miljoner amerikanska dollar, satt vid försäljningen av Picassos ”Pojke med pipa”.

Målade Klimt Adele Bloch-Bauer mer än en gång? Ja. Det finns ett andra porträtt, ”Adele Bloch-Bauer II”. WikiArt daterar beställningen av det porträttet till 1912. Klimt målade henne också som Pallas Athena.

Vilken ram passar till en Klimtposter? Till verk av Klimt där guldet dominerar föredrar vi en svart ram, som framhäver guldet. Vår svarta aluminiumram har akrylglas, och om du beställer den tillsammans med en poster ramar vi in postern kostnadsfritt.

---

Om skribenten

Vi är teamet på Moryarty. Sedan 2015 har vi letat upp vintageaffischer i bibliotek, museer, samlingar på nätet, privata samlingar och på marknader, restaurerat var och en för hand och tryckt dem i vår egen verkstad i Barcelona på fine art-papper av museikvalitet. I Klimts verk är guldet och mönstren beroende av exakt färgåtergivning. Vid restaureringen är vi noga med att aldrig ändra designen eller färgerna i originalet, precis som de här verken kräver.

Källor

• Neue Galerie New York, ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I”
• Belvedere Sammlung Online, Gustav Klimt
• Belvedere Sammlung Online, ”Judith”
• Belvedere Sammlung Online, ”Der Kuss (Liebespaar)”
• Secession, ”Beethovenfrisen”
• Google Arts & Culture, ”Beethovenfrisen”
• Google Arts & Culture (Belvedere), ”Kyssen”
• Google Arts & Culture (Austrian National Library), Gustav Klimt och Kunstschau 1908
• Google Arts & Culture, ”Adele Bloch-Bauer I”
• Google Arts & Culture (MAK), Nio kartonger: del 8, ”Uppfyllelse” (”Älskande”)
• Google Arts & Culture (Albertina), Studier av Klimt till ”Förväntan” i ”Stocletfrisen”
• Google Arts & Culture (The Met), ”Porträtt av Mäda Primavesi” av Klimt
• The Metropolitan Museum of Art, Gustav Klimt - ”Mäda Primavesi”
• The Met Custom Prints, ”Mäda Primavesi” av Gustav Klimt
• MAK, Gustav Klimt: ”Förväntan och uppfyllelse”
• Wikipedia, Takmålningarna av Klimt för universitetet i Wien
• Wikipedia, ”Judith I”
• Wikipedia, ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I”
• Wikipedia, ”Stocletfrisen”
• Wikipedia, ”Beethovenfrisen”
• Wikipedia, Neue Galerie New York
• Jewish Women's Archive, Adele Bloch-Bauer
• Jewish Currents, De judiska modellerna som Gustav Klimt målade
• PMC, Gustav Klimt och den medicinska Wienskolan
• PMC, Vetenskap, konst, samhälle och målningarna av Klimt för universitetet i Wien
• Medical University of Vienna, Gustav Klimt och den medicinska Wienskolan
• Factum Arte, ”Medicin”
• Springer, Gustav Klimt och den medicinska Wienskolan
• Springer, ”Gustav Klimt und die Medizin”
• Classical Music, Sex, skandal och den märkliga historien om ”Beethovenfrisen”
• Australian Chamber Orchestra, Gustav Klimt och Beethoven
• 19th-Century Art Worldwide, Klimtåret i Wien, del två
• The Art Newspaper, Den snåriga historien om ”Beethovenfrisen” av Gustav Klimt, stulen av nazisterna
• Vienna Info, ”Beethovenfrisen” av Klimt
• Parkstone, Makt, rättegångar och nazister: historien bakom ”Adele Bloch-Bauer I”
• Klimt-Datenbank, Gustav Klimt på höjden av sin karriär
• Klimt-Datenbank, Familjen Primavesi
• Klimt-Datenbank, De sista åren
• Web Gallery of Art, ”Stocletfrisen”: ”Uppfyllelse” av Klimt
• Teacher Curator, ”Porträtt av Mäda Primavesi”
• Wikidata, Mäda Primavesi (1903–2000)
• WikiArt, ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I”, 1907
• Artvee, ”Hygieia”
• Secession NYARC, Katalogpost för ”Judith und Holofernes”, 1901